Frida Syrén

Igårkväll vid halv 9tiden kom vi in till jourläkaren i Växjö. Magvärken gjorde ondare och ondrare, så vi bestämde att det var lika bra att åka dit för att kolla upp det.

Det började väl inte helt bra kanske, mest för att läkaren vi fick var en man. Med tidigare rädslor och händelser kändes det inte alls rätt, speciellt inte när han bad att jag skulle dra ner både byxor och trosor... Men det fick väl funka, även om paniken var nära, tur att Magnus var med iaf.

Urinprov och blodprov togs och de bestämde efter att ha känt både här och där att jag skulle få en remiss till akuten istället och fortsätta undersökningarna, då det kunde vara blindtarmen som spökade, "smärttesterna" visade på det iaf.

Sagt och gjort, promenerade ner till akuten och fick sitta där och vänta.
Efter någon timme eller så fick vi komma in och prata med en sjukskötelska, hon tog ännu mer blodprov, fast hon fick rota omkring en jävla massa för att få ut något blod ur kärlet, så nu är man hur öm som helst där..
Hon kände vidare på magen och försökte få fram något av vad jag sa, vilket nog inte var det lättaste tror jag. Kan ju inte säga att jag är bra på att förklara hur smärtan känns..

Ytterligare en gång bestämdes det att skicka remisser, så denna gången blev det till akut gyn och kirurgen då även hon och hennes kollega trodde att det kunde vara blindtarmen, och eftersom jag är gravid så ville de vara extra säkra och göra så mkt tester som möjligt.

Vid 23-23.30tiden åkte vi upp till akutgyn.
Folk får säga vad de vill, att jag är rasist eller vad som, då får jag vara det. Men jag tycker att är man läkare så ska man behärska svenska språket klockrent och INTE ha slöja på sig. Nu vet jag inte hur många försök det tog innan hon förstod att jag redan hade gjort ett urinprov och att det inte visade något.
Men men..
Hon gjorde iaf en hårdhänt gynundersökning, ett vanlig UL och ett vaginalt UL. Men liten sprattlade omkring och mår bra iaf, det är huvudsaken, hon hittade heller inga fel och det fanns inga tecken på infektioner eller inflamationer.
Sen bar det ner till akuten igen.
Fick veta att de röda och vita blodkropparna var förhöjda och även sänkan var förhöjd.

Vid halv 2 tiden bar det upp till kirurgen. Han som tog emot oss var trevlig och hade inga som helst problem att skämta och bli skämtad med.
Fick byta om till sjukhuskläder och sen var det nya tester som gjordes, blodtryck, feber, puls och hur jag syresatte blodet. Fick även svara på en massa frågor.
Men det mest positiva var att Magnus fick stanna!
Hade de sagt att han var tvungen att åka hem, hade jag med åkt :P
Det enda negativa där var väl att jag blev satt på fasta, ingen dryck och ingen mat. Jag som var jättetörstig redan då ju!
Men fick bita ihop.

Vid 9tiden var det dax för nya blodprover, tempkoll, blodtryck, puls, syresättning och sätta en siffra på smärtan. När jag kom in sa jag 5, men imorse var det 6-7.

10.30 kom de äntligen och gav mig dropp, var väldigt skönt, var ju både törstig och hungrig då.
Strax efter det bar det av mot ytterligare ett ultraljud som de tog över hela magen kändes det som, började precis under brösten och gick ner längst revbenen mot höfterna, men allt såg bra ut. Inget fel på tarmar, galla, njurar eller blindtarmen. Det enda var väl att jag gjorde det lite svårare för honom att se, då saker och ting inte ligger på rätt plats längre eftersom liten tar en massa plats.

Sen bar det av till rummet igen, fick veta att jag inte var satt på fasta längre, eftersom allt såg bra ut. Filmjölk och clementin var väldigt gott!

Vad ska man mer säga.. att det var extremt tråkigt att ligga och vänta på provsvaren från blodproven i flera timmar.

Summan av kardimumman är att det mycket väl kan ha varit blindtarmen som spökade men sen la sig igen. Så nu är vi hemma igen, vilket är mkt skönt. Men börjar det göra ont igen, är det sjukhuset som gäller igen.