Frida Syrén

I måndags kom hon, min älskade lille unge. Det har varit en jobbig graviditet men det har det varit värt, varenda sekund, varje dag med illamående, varje sjukhusbesök osv.

Magnus var ju ledig förra veckan och försökte övertala henne om att hon skulle komma lagom till helgen så att han skulle få vara ledig 2veckor till, men lördagen kom och ingen unge i sikte, söndagen kom, ingen unge, dock förvärkar men de gick över på kvällen. Natten mot måndagen var jobbig, sov oroligt och hade svårare än någonsin att vända på mig, men jag fick sova iaf.
Vid 6tiden börjar Magnus väckarklocka ringa för det var dax för honom att gå till praktiken, vaknade då med och kunde inte somna om.
Fick in datorn till sovrummet när han gick och skulle precis skriva på FB att det varit en jobbig natt, då jag hör ett klickande ljud och sen att det är något som rinner längs benen, upp snabbt som sjutton och tar mig till vardagsrummet där telefon ligger, måste ju ringa Magnus och säga att han minsann får ta och komma hem igen.
Ringde förlossningen och de bad oss komma in direkt eftersom vattnet var brungrönt, men vi behövde inte stressa eftersom jag inte hade några värkar än.
Medans Magnus startade bilen, packade in väskor, hund och skrapade rutorna ringde och smsade jag runt till folk att nu var det på gång.
Åkte upp och lämnade Celine, passade även på att äta två mackor, för vem vet när det skulle kunna gå att äta igen?
När vi hade varit där en liten stund började värkarna komma och eftersom de gjorde så att det "brann" i ryggen, sa jag till Magnus att nu får vi nog ta och åka för det börjar göra väldigt ont. Försökte hålla koll på hur ofta de kom och när vi var halvvägs till Växjö var det 3min i mellan och 1min långa.
När vi kom till sista rondellen var det 1-2min i mellan..

Efter mkt om och men kom vi in på ett undersökningsrum, hade fått stanna flera gånger på vägen för att försöka hålla andning och tårar i styr, det är ganska svårt må jag säga.. och det gör ju inte mindre ont för att man spänner sig, snarare tvärt om..
Jaja, barnmorskan kom och förklarade lite vad som skulle hända, bl.a. ville hon se om det verkligen var vattnet som gått, vilket det var, det såg hon med klart och tydligt eftersom det rann en massa.. det är oxå en sån där sak som är ganska konstig egentligen, hur mkt vatten det igentligen handlar om, det är massvis! Eller det känns så iaf.
Efter hon kollat vattnet ville hon ta en ctg-kurva, så la mig på sängen och hon ville ha mig liggades på sidan, max 2min låg jag så, sen kom paniken, gick inte alls att ligga på sidan, försökte ligga på rygg, funkar inte det heller, halvsitta funkade lite bättre, men helst av allt ville jag bara därifrån så fort som möjligt och lämna kvar smärtan i rummet.. funkar visst inte så fick jag veta..

Så positiv ser man ut mitt under en värk..

Eftersom värkarna var så pass täta och starka kollade hon hur mkt jag var öppen innan de där 30min har gått som man ska ligga kopplad till maskinen, så vid 9 var jag 3-4cm öppen och livmoderstappen var helt borta.

En av mina rädslor har varit att jag ska behöva åka hem igen, men det sa hon att jag slapp, dels för att hon såg hur jobbigt jag hade det under värkarna, att bebisen bajsat i vattnet och att värkarna var så pass täta gjorde att vi fick stanna.
Här någonstans frågades det även om jag ville ha EDA:n nu eller vänta, nu på en gång tack blev svaret.

Får komma in på ett förlossningsrum och får byta om till nättrosor och sjukhusrock, jag förstår inte riktigt varför folk klagar på nättrosorna, de var ju mjuka och sköna när man har en stor tjock binda mellan benen..
fick även testa på lustgasen, billig fylla! Men just då var den inte så effektiv som jag önskade att den var, gjorde ju fortfarande sjukt ont i ryggen vid varje värk, kan även vara så att jag inte fick in tekniken på hur den funkade fören efter EDA:n var satt..

I vilket fall, strax innan 10 kom det in en narkosläkare och en studerande, jag som verkligen inte ville ha män där inne, båda var av mansfolk.. men det fick gå, brydde mig inte så mkt eftersom jag visste att de skulle hjälpa mig till att inte ha så ont, så det fick väl gå då.
Lokalbedövning skulle sättas först, men han fik sticka mig två gånger eftersom jag ryckte till första gången, det gjorde ju ont ju.. men andra gången gick det bättre och när han skulle sätta in slangen kände jag ingenting, iofs var jag mer eller mindre hög på lustgas då eftersom han passade på att sätta den direkt efter en värk. Kl. 10 var den satt och det tog ca 15min innan den hade full effekt och vilken lättnad det var. Värkarna blev mkt lättare att hantera eftersom all smärta i ryggen var borta, var endast trycket neråt man kände och där kom lustgasen och hjälpte till.
I början kunde jag andas igenom värkarna ordentligt och såg den som en våg, blev dock svårare ju längre tiden gick..

Sen var det dax för att kolla hur mkt jag var öppen, liten fick även en skalpelektrod eftersom de ville ha koll, dels för att barnet kan bli mer stressad när man har EDA:n och dels för att hon bajsat i vattnet.. vid kvart i 11 var jag öppen 7-8cm.

Barnmorskan sa att jag skulle säga till om jag kände att jag behövde krysta, det skulle kännas som man blivit akut bajsnödig samtidigt som man var förstoppad..

Gick en stund och jag funderade mkt på det hon sa och sa till magnus, om jag behöver bajsa på riktigt då?! För jag måste göra det nu och trodde även att jag gjorde det, men icke sa nicke.. fattade inte att det var en krystvärk, kroppen jobbade helt själv, det gick inte att hålla emot, så barnmorskor som ber en hålla emot, vet jag inte riktigt hur de tänker att det ska funka, för det gör det inte.

Barnmorskan fick komma tillbaka och blev nog lite chockad över att det redan var dax att börja krysta. Så in kommer även två underskötelskor, varav en blev utskickad eftersom hon bara stod där och gjorde ingenting och jag kände att paniken började byggas på en massa då jag inte ville ha för många där inne och 3 personer förutom Magnus är för många.

Krystvärkar kom och gick, lustgasen höjdes till max. Magnus stod vid min sida hela tiden och peppade mig. I mitten någonstans kom jag på att jag låg på rygg, jag skulle ju absolut inte föda på rygg hade jag ju bestämt, men att byta ställning till någon annan var helt otänkbart.

Kommentaren - håll käften, nej förresten gör inte det! kom där någonstans oxå.

Den värsta smärtan var när huvudet var på väg ut, då var jag säker på att jag hade spruckit hela vägen och skulle dö vilken sekund som helst. Och när jag trodde att nu är hela huvudet ute, så var inte mer än 2cm av huvudet ute, suck..
Men när det väl var ute, behövdes det inte ens en värk för att få ut resten, barnmorskan ville att jag skulle vänta på en värk, men min kropp ville något helt annat..

13.17 kom det ut en blå liten sak som lades på min mage. Alwa Johanna Nieminen.

Magnus klippte navelsträngen och strax därefter kom moderkakan ut. Fick även besked om att hon skulle sy två stygn på ena blygdläppen för jag fått en rispa där, inga fler nålar var min första tanke.. panik igen och medans hon sydde var det någon som hyperventilerade i lustgasmasken, Magnus tog den i från mig när han bara såg ögonvitorna på mig istället.. oops. Men jag kände inte när hon sydde iaf, så lite bra var det ;)

 

Finns en säkert en massa mer saker som hände under förlossningen, men jag kommer inte ihåg, dels är vissa saker suddiga pga för mkt lustgas och smärta och dels för att jag glömmer bort det mesta nu för tiden..