Frida Syrén

Två veckor har gått snabbt, men samtidigt väldigt sakta. Min sjukskrivning är nu slut och visst har den gjort nytta, jag har kunnat slappna av och därmed inte haft lika ont, även om de senaste dagarna ännu en gång har varit ångestfyllda då jag vetat att sjukskrivningen snart är över och nya måsten lutar sig över mig igen.

Jag vet inte varför, men kroppen känns som en vildhäst som någon försöker sätta i rep och tämja, sparka, stegra och slå bakut för att ta sig ifrån repen.

Jag vet att jag hindrar mig själv mentalt, men rädslan för att få lika ont igen är stor. Jag tycker inte om att ha ont, jag har inget tålamod när jag har ont, tålamod är ett måste när man arbetar med barn.
Och det faktum att jag fortfarande har ont, visst inte lika mkt, men det kommer så fort jag går, det hugger och känns som någonting är på väg att brista vilken sekund som helst, räcker med att gå till affären så är det tillbaka..

Visst jag kanske är överkänslig och gnällig.. och rädd för att ha ont..

Är rädd för jag ska få ont igen och ytterligare en gång avbryta praktiken.. känns som jag sviker dem, för de räknar ju med att jag ska vara där..
Men jag borde kunna bita ihop fram till jul iaf, min praktik tar slut den 28onde, om inte arbetsförmedlingen väljer att förlänga perioden.